Jag har spenderat ett par dagar för mig själv i stillhet och har passat på att reflektera över året som har gått. Januari månad och nytt år. Jag vet inte hur ni känner, men för mig kan januari vara lite smått överväldigande, med alla nyårslöften och nya "peppiga intentioner" om att sätta igång året på "rätt" sätt. För mig innebär oftast Januari en lite vemodig tid då jag processar året som har gått, speciellt ett år som 2020. Jag ger mig själv lite tid att bli taggad och sätta igång. En snäll klapp på axeln och tillit till att kreativitet och skaparlust kommer vakna till liv. Gentleness är mitt ledord.
2020 kom med stora utmaningar för oss alla. För mig personligen har det varit ett av de tuffaste åren jag någonsin har upplevt. Både fysiskt, med en trasig rygg, intensiv smärta och två operationer. Men även jobbmässigt och ekonomiskt, med nystartat bolag lagom till Corona smällde till, och som resultat avbokade uppdrag och en ekande tom kalender.
Har vi lärt oss något av Corona är det att vår tillvaro kan förändras över en natt och att vi alla sitter i samma existentiella båt.
I takt med att allt stannade upp under året och ekorrhjulet snurrade långsammare har vi också getts möjlighet att ställa oss frågorna vad vi verkligen sätter värde på i våra liv. Vad som verkligen är viktigt och hur vi vill leva våra liv? För mig har det blivit tydligt hur mycket mina relationer betyder för mig. Aldrig mer har jag längtat efter att träffa mina föräldrar, få krama om dem, så där länge och innerligt som sköna kramar kan få vara. Att umgås fritt med alla mina vänner, äta långa middagar tillsammans och dela livets alla stunder utan restriktioner och distans.
Något jag också har insett är att vara tacksam för min hälsa. Varje dag jag vaknar och min kropp fungerar och inte gör ont känner jag en sådan tacksamhet. Något som jag tagit för självklart tidigare.
Jag tror att livets prövningar gör oss lite mer eftertänksamma, mer ödmjuka och kanske lite visare. Att vara ödmjuk för mig är att vara jordnära, att inte försköna verkligheten utan att se den som den är, det allra svåraste och det ljusa och härliga. Att ta emot livet som det kommer istället för att gräma sig över att det inte blev på ett visst sätt. Att inte döma för hårt utan att vila i vetskapen om att de flesta gör så gott de kan och att allt är föränderligt.
Mycket kan vi inte bestämma över, men vad vi alltid kan bestämma över är hur vi låter det som händer påverka oss. Jag känner gott mod till att det jag själv kan göra har betydelse. Att vi klarar mer än vi tror. Inget står stilla, allting förändras. Livet kommer inte alltid att vara såhär. Det är föränderligt. Allt vi är med om har något att lära oss. Allt kan hjälpa oss att mogna och utvecklas om vi går det till mötes med ett öppet hjärta.
Att leva är som ett äventyr som Eva Dahlgren sjunger.
Foto: Malin Persson
Så nu stänger jag boken om 2020, visare och mer ödmjuk. Jag bugar mig djupt och tackar för dess lärdomar.
Med ett öppet hjärta och en förhoppningsfull blick ser jag nyfiket fram emot ett nytt spännande år, 2021.
Kram Linda